vill bara att någon ska förstå

Jag tänker tillbaka.. Dagen den 21 mars 09. Värsta dagen. Tänker även tillbaka till den 22 september 09. Efter operationen när jag vaknat.. Jag mådde dåligt, jag mådde så illa. Jag hade så ont. Ändå var alltid viljan att jag skulle tillbaka till fotbollen där, den fanns alltid där. Jag var redo att ta mig tillbaka. Jag hade många nätter i September/Oktober med lite sömn, pga smärtan. Is som skulle bytas flera gånger varje natt. Jag hade så ont. Is lindrade smärtan lite. Det lindrade smärtan i knät men inte inom mig. Fotboll som jag brukade träna flera gånger i veckan annars var nu inte längre en del av mig. Jag fick bara kolla på. Man kände sig inte delaktig, inte någonstans. Även om man var med hela tiden så var det inte samma sak när man inte kunde vara med och träna & spela. Jag tog mig tillbaka till fotbollen efter många månaders slit, tårar och smärta. Jag var tillbaka på fotbollsplanen för att bygga upp mig fotbollsmässigt igen. För en månad. En månad efter första riktiga matchen var olyckan framme igen och slet återigen av mitt främre korsband i mitt högra knä. Jag kämpade hårt för att ta mig dit, men rasade ner direkt... Det är inte samma sak längre med fotbollen. Efter en träning/match så måste jag alltid vila, jag kan aldrig veta flera dagar innan hur knät kommer kännas. Det är alltid en träning/match i taget. Det har förstört det roligaste för mig. Fotboll som är det bästa jag vet är inte längre en lika stor del av mig. Det försvann mycket den 21 mars 09 och den glädjen jag kände innan skadan är inte längre där. Jag kan ändå inte tänka mig att sluta med fotbollen för jag älskar sporten och gemenskapen. Det gör bara så ont i mig att det aldrig kan bli som innan skadan, det gör ont att veta att jag aldrig kommer komma tillbaka till min gamla nivå. Det gör ont när alla ifrågasätter varför jag spelar. Jag tror inte att det är många som förstår hur stor del fotbollen faktiskt är av mig.