korsband

Jag minns så väl första gången som mitt korsband gick av.. 21 mars 2009. Jag har aldrig haft så ont som då. Jag låg och skrek och grät, det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände direkt att något var trasigt.. Min första tanke var att denna säsongen är slut. Det blir ingen mer fotboll i år.. Tränarna fick bära mig från planen till omklädningsrummet och de sa att jag var tvungen att åka in till sjukhuset och då förstod jag ännu mer att denna säsongen är verkligen över, knät är trasigt. Jag bad dom att släppa ner mig, jag ville gå själv. Jag ville bevisa att knät är nog inte så illa skadat ändå.. Jag kunde inte ta ett steg, jag fick ge med mig och dom fick bära mig.. Jag har aldrig gråtit så mycket som då. Men smärtan var inte värst, det värsta var känslan av att inte få spela fotboll på hur länge som helst..

22 september 2009 opererades jag. Jag fick ett nytt korsband och en del av yttre minisken togs bort eftersom att en bit var trasig.. Jag var laddad för att komma tillbaka till fotbollen. Jag visste att efter operationen så är jag ett steg närmare fotbollen.

5 maj 2010 var jag spelklar, lagomt till seriepremiären och jag var hur lycklig som helst. Knät var helt igen och jag fick göra det jag älskar mest igen. Att spela fotboll.

Men den 5 juni 2010 var olyckan framme igen. Jag kände att något knackade till i knät och jag tänkte vad i helvete hände nu? Men det var inte alls samma smärta som första gången korsbandet gick av.. Jag gick av plan själv och fick is på knät och efter en stund fortsatte jag att spela.. Jag trodde inte att korsbandet var av.. För jag hade inte alls så ont.. Men av är det..

Jag kämpade hur länge som helst för att komma tillbaka till fotbollen och kunde ge max i en månad innan det gick av igen.. Men jag har bestämt mig, jag ska tillbaka igen. Fotboll är det bästa jag vet, och jag ska spela igen.